Den Stressiga Värmen

Idag hade vi 38 plusgrader här enligt min iPod, och jag tvivlar inte en sekund på att det var sant. Känns som att det är väldigt tidigt för en sådan hetta, och det gör mig lite rädd för vad vi egentligen har att vänta nu framöver sommaren. Bailey har legat död på golvet hela dagen (hon får ju egentligen inte vara inomhus… något som fortfarande stör mig så till den grad att jag vill explodera… men när ingen ser så är hon alltid här), och jag har täckt över henne med en blöt snusnäsduk för att svalka henne något. Vet dock inte om det var tillräckligt så idag blir det nog till att blöta ner hela henne i mitten av dagen för att få ner kroppstemperaturen något. Vad som bekymrar mig dock är vad som händer om jag nu inte skulle vara här..! Vem ska då se till att hon inte blir överhettat? Förstår inte hur hundarna överlever klimatet här i ärlighetens namn.

Lite tidigare under dagen så var jag här inomhus när jag hörde någon kalla på hunden ute. Det händer ofta då hon i princip har fler vänner än vad jag har, så hon sprang glatt ut genom dörren. Därefter hörde jag en kvinna säga till någon:

”Den här hunden är lyckligt lottad, vet du det? Hon hittades på gatan när hon var liten, en sådan där gatuhund var det, och här bor det en tjej som adopterade henne. Du anar inte vilket bra liv den här hunden lever här, det är imponerande! Tjejen duschar henne regelbundet, hon har sin hundkoja, sina hundleksaker, får promenera varje dag och sover inomhus. Kan du tänka dig det? Tjejen bryr sig inte om att det bara är en vanlig blandras, utan hon behandlar henne som om hon vore en dyr rashund. Hon har förändrat den här hundens liv.”

…Då blev jag lite glad i hjärtat när jag hörde det. Gillar inte riktigt det där om att jag behandlar henne som om hon vore en dyr rashund då jag anser att alla hundar är precis lika mycket värda – renrasiga eller inte – men då hon sa det med en så pass god baktanke så låter jag bli att bekymra mig över det. Hur som helst så var det fint att höra. Det låter som självklarheter för oss i Sverige, men här är det tyvärr inte så. Vad fint att någon har uppmärksammat det, för en anledning till varför jag känner att det är värt besväret att ha hund här är för att jag vill visa för folk att det finns bättre sätt att ta hand och njuta av sin hund än standarden som råder här just nu.

En Fantastisk Promenad

Det är nog ingen underdrift att säga att Bailey med största säkerhet har haft sitt livs bästa dag idag. Till en början hade vi inget speciellt för oss, vi missade tyvärr morgonpromenaden då vi vaknade lite sent, vilket innebar att det hade hunnit bli för varmt redan. Vi tog dock en liten runda i parken här bredvid mitt hus (en sån där löjligt liten park som egentligen bara räknas som park eftersom att den har ett par träd), och sedan så sov hon mest medan jag spenderade dagen med att göra skolarbeten. På eftermiddagen så ringde rektorn på ett universitet här till mig. Jag känner honom sedan jag kom hit första gången då han är en nära vän till min bästa väns familj. Hur som helst, han vet att jag tycker om hundar och har själv 7 eller 8 stycken som används som vakthundar på universitetet, och han undrade om jag kanske hade lust att ta med min egen hund och ta en promenad runt Universitetet. Det är ett otroligt vackert universitet, så jag var inte sen att nappa.

Det tog inte många minuter förrän hon var accepterad i flocken, och de sprang över fälten och hoppade i vattenspridare och fontäner. Det var en underbar syn! Man blir så glad av att se en hund glad, och jag har nog aldrig sett Bailey som jag såg henne idag. Friheten var nästan överväldigande för henne.

I två timmar så promenerade vi omkring där på inhängnaden. Rektorn är en mycket trevlig äldre herre som har mycket intressant att berätta, och som är en av de få här som jag känner som faktiskt har ett genuint hundintresse. Alla hans hundar (utom en) är… vad kallar vi rasen i Sverige? Malinois? Om jag inte är helt ute och cyklar. Otroligt fina hundar.

(Klicka gärna på bilderna för att göra dem lite större)

Jag fick löftet om att få komma och promenera min hund på Universitetsområdet varje Söndag om jag vill (då det egentligen är förbjudet att ta med sig husdjur), då det är i princip helt folktomt förutom vakterna. Det erbjudandet uppskattas. Det var befriande att få prata hund under ett par timmar, att få se Bailey springa av sig och även att få lite motion själv.

Namnbricka

Här i Mexico är det inte lika vanligt att man chip-märker sina hundar som det är i Sverige, och visst FINNS det platser där man kan chipmärka men de flesta veterinärer och annat har inte utrustning för att sen läsa chip. vilket gör det relativt meningslöst om ens hund nu skulle springa bort. Här där jag bor vet jag inte ens om det finns något ställe där det chip-märks över huvud taget. Istället så är det rekomenderat att man har en namnbricka på hundens halsband. Hundens namn bör stå på ena sidan, och på andra sidan står namn, adress och telefonnummer till ägaren. Känns ju inte riktigt lika säkert som ett chip då en namnbricka kan ramla av och så vidare, men det är så det fungerar här.

Vi skaffade vår namnbricka för några månader sedan, och även om jag hade önskat att chip-märkning var mer utbrett här så känns det betydligt säkrare att ha en namnbricka än att inte ha någonting alls. Sedan så är det ju tyvärr vanligt med stulna hundar här också. Jag minns första gången sm en vän berättade för mig om en hund som han hade när han var lite, och så helt plötsligt så la han till att den hade blivit stulen och att de aldrig hade sett den igen. What? Utbrast jag. Nu har jag dock hört så många sådana historier att jag har vant mig, och insett att det tyvärr är någonting väldigt vanligt här. Det är oftast rashundar som blir stulna, då de är värda pengar och går att avla på och så vidare, så att ha en renrasig hund kan vara riktigt riskfyllt. En namnbricka hjälper ju uppenbarligen inte emot stöld (även om jag inte tror att min hund löper någon större risk), men det är åtminstonde ett litet steg på vägen.

Värme & Vänner

Det börjar bli alldeles för varmt för att ta ordentliga promenader nu, vilket känns tråkigt. Om vi vill ta en morgonpromenad så kommer jag vara tvungen att stiga upp extremt tidigt nu framöver för att hinna med innan värmen slår till, och sedan vänta tills efter klockan 6 åtminstonde då det oftast är uthärdligt åtminstonde.

I övrigt så kom en hundkompis förbi och lekte. Jag vet inte exakt vem hunden tillhör då det är en av de hundar som tillåts vandra omkring fritt hela dagarna, men han och Bailey har varit vänner i princip sedan Bailey flyttade in här, och ibland hittar vi honom i parken eller så kommer han självmant till vårat hus för en liten lekstund.

Det är någonting med hundar som leker som gör mig riktigt glad! Jag fnissar alltid lite för mig själv när de far runt som yra hönor och biter varandra i öronen. Oftast slutar dock leken med att den andra hunden snor ett tuggben ifrån oss och springer iväg med nöjda steg, precis som om han tror att det är hans betalning för att han kommer och leker.

Fasliga Fästingar

Det mest omysiga som finns måste ju egentligen vara FÄSTINGAR. Jag har alltid ogillat de små monstren och var så glad att vi inte hade dem uppe i norr när jag växte upp, men däremot när vi semestrade söder över så fick vi alltid stränga förmaningar av min mamma att akta oss för at gå i högt gräs och så liknande. En gång minns jag att vår lilla hund fick en fästing, och då tyckte jag att det var ett stort drama. Ett stort drama med EN fästing.

…Det var goda tider. Jag har eventuellt tjatat mycket om det här men när vi adopterade en 2 månader gammal Bailey så var det seriöst mer fästing än hundvalp. Hennes öron var proppfulla av fästingar och andra kryp, och det gick helt enkelt inte att se hörselgångarna för alla de svarta och mörkbruna odjuren. När vi sedan började titta närmare så visade det sig att det inte bara var öronen som var fulla av obehag, utan helt enkelt hela valpen. När hon klev upp efter att ha legat på golvet så kryllade golvet av småkryp. Det var helt absurt, ungefär som i en skräckfilm.

Jag tror att det tog oss omkring 3 månader innan anna odjur var helt borta. Vi badade henne med insektsdödande hundschampo, sprejade hela huset och gården med insektsdödande, men mest av allt blev nog pincetten vår vän. Det blev nästan lite av en sport att sitta där med pinsetten och försöka hitta och plocka bort äcklen, och de tycktes konstigt nog aldrig ta slut. Om man en dag tyckte sig ha fått bort dem alla så var de magiskt nog där igen efterföljande dag. Och det var ändå på den tiden innan hon började lämna huset för att ta promenader. Det var en ytterst obehaglig upplevelse.

Under vintern så höll sig fästingarna borta sen, men nu märker jag att de börjar komma tillbaka. Inte i samma utsträckning som när vi adopterade henne uppenbarligen, då hon antagligen hade levt sina första två månader utan någon som helst tillsyn, men bara tanken på att fästingsäsongen är tillbaka nu gör mig galen. Äckligare små saker kan det ju omöjligt finnas.

Renrasigt & Blandrasigt

Jag gör absolut ingen skillnad mellan renrasiga hundar och blandrashundar i fråga om vilka som utgör ett bättre husdjur, en bättre vän eller en bättre följeslagare, för det är ju uppenbart att en renrasig hund är precis samma sak som en blandras i grund och botten. Hela mitt liv så har jag dock haft renrasiga hundar, och har nu min första blandras. Det jag har tyckt om tidigare med att ha just renrasiga hundar är dock att det är lättare att läsa in sig på just den rasen, man kan utbilda sig och förbereda sig på ett helt annat sätt (läsa på om vad man kan förvänta sig och så vidare), och det finns någon form av solidaritet mellan de som äger hundar av samma ras. Det är fint tycker jag.

En blandras utgör ju dock en precis lika bra hund uppenbarligen, och det sägs även att de i många fall är friskare då de kan vara befriade ifrån vissa nedärvda sjukdomar och defekter som kan finnas hos renrasiga hundar. Jag har ingen uppfattning om vad som är ”bäst”, utan jag har upptäckt att det finns många fördelar med både renrasiga hundar och blandraser. En hund är en hund oavsett ras. En sak som jag undrar dock är vilka raser min hund kan tänkas ha i sig..! Vi har ju nämnligen ingen aning om vilka hennes föräldrar var, då hon hittades övergiven på gatan.

Enda sedan hon var liten så har jag dock misstänkt att hon har Schäfer i sig, det är i princip det enda som jag är ganska säker på. I övrigt..? Vem vet. Minns att när hon var liten så hittade jag en bild på en valp som var en exakt kopia av henne, och den valpen var en Schäfer/Labrador-valp. Det var dock länge sedan, och nu har jag ingen aning längre. Schäfer tror jag dock fortfarande på, men med säkerhet får jag nog aldrig veta. Misstänker Schäfer med någonting lite mindre, då hon trots allt är väldigt liten i storlek jämfört med exempelvis en Schäfer eller en Labrador etc etc. Hon väger nog omkring 16-18 kilo, och hennes rygg når mig ungefär till knäet.

Lata Dagar

Det blev en riktigt lat dag igår för mig, vilket uppenbarligen också gick ut över min hund. Tyvärr. Saken är den att vi dagen innan drog oss iväg på ett ”Open House” hos en kompis (med ”vi” så menar jag alltså jag och mina vänner), och kom inte hem förrän klockan 6 eller kanske 7 igår morse. Något sånt hör verkligen inte till det vanliga kan jag lova, men det resulterade i en missad morgonpromenad (då vi oftast tar en morgonpromenad omkring klockan 8 på grund av att det blir för varmt senare) och en i övrigt lat dag. Bailey verkade inte må helt 100 dock så timingen var nog hyffsad. Hon sov mest, jag sov mest jag också,  och inte förrän klockan 4 lyckades vi släpa oss ut på dagens första promenad. Det var fortfarande alldeles för varmt för att promenera dock, så det blev en runda på omkring 25 minuter och inte mer.

Kände mig som en dålig hundägare, men kände sedan att hon nog överlever en dag av lite slarv och lathet då jag vanligtvis är väldigt noga med att hon får åtminstonde två promenader dagligen. Det finns dock lite ont om bra platser att promenera på här i den stadsdelen där jag bor. Känner mig lite lätt begränsad. Klimatet hjälper inte heller nu när det börjar bli varmare om dagarna, och jag ser inte fram emot när det börjar krypa upp emot 40-45 (och ibland 50) plusgrader.

Torrfoder

Jag hade väldigt gärna velat mata min hund med sån där riktig kvalitetsmat som man bara kan köpa hos veterinären här i princip. Sådant där trevligt som Royal Canine eller Eukanuba, eller något annat liknande och lyxigt. Visst skulle jag kunna ta en taxi till veterinären varje gång det är dags att köpa mat, men det känns lite för krångligt och dyrt just nu då en tur och retur till veterinären antagligen skulle kosta lika mycket som själva påsen med torrfoder. När vi fick hem Bailey så hade jag först tänkt göra den uppoffringen dock, för jag var inte på att använda någon av de billiga lågkvalitésmärkena som finns på snabbköpet här. Snabbköpet (som är ett Walmart) ligger omkring en 7 minuters promenad ifrån mig dock, så det hade ju varit smidigt. Av den anledningen så började jag att Googla runt och läsa på om olika sorters torrfoder för att försöka lista ut hur man kunde avgöra vilka som var bra och inte.

Hittade av en slump ett märke som heter GRAND PET Carne Fresca när jag letade runt där i hyllorna. Hade i princip Googlat alla andra märken som jag hittat och jämfört ingredienser, och inget av dem verkade bra. Skrev ner namnet på det torrfoder jag just hade hittat och gick hem för att läsa på, och till min förvåning så hittade jag ingenting negativt! Det visade sig vara ett relativt nytt Mexikanskt märke, där de påstår att det ska vara gjort på färskt kött och ha just det köttet som första och största ingrediens. Det sägs att köttet använt i maten inte har legat kylt längre än 24 timmar, det är färskt när torrfodret görs och så vidare. Sägs det. Det lät bra tyckte jag då när jag hittade det. Allt med det märket lät bra, och när jag försökte jämföra lite mer så tycktes den innehålla ungefär samma saker som de lite dyrare veterinärmärkena.

Det är den maten som Bailey har ätit nu i de 7 månader som hon har bott hos oss. Vi började med valpfodret av samma märke, och gick sedan (och relativt tidigt) över till vuxenfoder. Jag tycker att det har fungerat jättebra. Hon har växt i ett stadigt tempo, pälsen är fin, mjuk och glansig, hon har mycket energi och tänderna ser bra ut. Vet inte riktigt vad mer jag bör bedömma efter… men för oss så har det fungerat väldigt bra. Vad äter era hundar?

Ser Inte Skogen För Alla Träd

Något jag verkligen saknar här är natur och skog. Den närheten vi har till djur och natur i Sverige är någonting som vi bör ta till vara på och känna oss lyckligt lottade över, för det är inte alla som har det. Visst finns det träd här, men då jag bor i en stad och dessutom i ökenlandskap så är närheten till skog inte lika självklar. Sedan så är det säkerhetsfrågan också, för även om det HADE funnits skog här så hade det nog inte varit möjligt för mig att vandra omkring där själv med min hund i tid och otid. Det hade nog varit dumdristigt av mig.

Jag älskade skogen när jag var liten, spenderade nog större delen av min barndom lekandes bland träd och kottar. Man kan undra hur en sådan som jag hamnade inne i stan. När jag bodde i Washington D.C så märkte jag inte riktigt samma skillnad, för där finns ändå stora parker och massvis med stora träd. Det finns närhet till samma typ av natur där, men här där jag bor nu så känner jag att det verkligen är skillnad på stadslivet och på livet lite längre ut på landet. Det är fantastiskt här, men jag saknar skog.

En dag så hoppas jag att Bailey kan få uppleva en ordentlig skogspromenad. Det är en annan av mina framtidsdrömmar. Mitt liv här i Mexico kretsar definitivt inte bara omkring hundar, men då den här bloggen är tillägnad just hundar så kanske det verkar så. Vill dock understryka att det finns MASSOR att göra här och att Mexico är fyllt av möjligheter, men just här där jag bor så kan jag sakna just det där med gröna skogar. En dröm vore att ta med mig Bailey och min allra bästa vän till Sverige för en ordentlig naturupplevelse.

Övergiven

Jag tycker att det är så hemskt med människor som skaffar sig en söt och ullig liten hundvalp, för att sedan inse att det kanske inte var deras grej det där med att ha hund och så lämnar de den halvvuxna valpen/hunden åt sitt öde någonstans. Vissa lämnas på gatan, andra lämnas kvar i hus när deras familjer flyttar… och så vidare. I protest emot just det så fick jag lust att göra en liten video (har en liten ”thing” för att göra videos) här om dagen, och jag använde min egen hund som skådespelare. Det är verkligen inget seriöst projekt, jag är inget proffs på att redigera videos, så därav alla små fel och annat fult. Jag hoppas i alla fall att budskapet gick fram.

 

Bailey har det ju bra här hos mig nu, men som liten så blev hon ju också övergiven. Hon och hennes syster slängdes ut med skräpet, instängda i en pappkartong, men hade turen att bli upphittade och rapporterade till hjälporganisationen som jag adopterade ifrån. Hon hade tur, men tyvärr finns det alldeles för många hundar i världen (och framför allt här i Mexico) som överges varje dag. Kan tänka mig att det inte är ett särskilt stort problem i Sverige just i och med att det är så hård koll på att de ska vara registrerade och chippade, eller har jag fel där?